Avresa var satt till mitten av februari 2025, men mycket skulle ordnas innan dess. Greger åkte både till Halmstad för sjukvårdskurs och till Göteborgs synagoga för att träna vardagshebreiska som han knappast behärskade.
Elisabet såg till att de i hennes själavård fick lämpliga ersättare, ett nog så knepigt uppdrag. De nya diakonerna skulle träffa hennes kontakter och sedan utvärdera mötena. Men bara ett möte gick fel och Elisabet fick byta ut vikarien, en ung diakon som inte gick ihop med en äldre man i palliativ vård.
-Du vet Larsson i Landa, han tar inte emot vem som helst, och inga yrhättor, sa Elisabet till Greger. Hon läxade upp honom om klimatpåverkan från hans lantbruk.
Greger log och förstod. Alla i bygden runt Landa var egna till skillnad mot de i Idala ett par stenkast bort mot Helsjön. Där var man modern och hade ekologiskt kafé och bageri med trubadur och vin på fredagskvällar. Ibland predikade han i den lilla vackra kyrkan från 1200-talet. Kyrkkaffet i församlingsgården efteråt var alltid gemytligt och gott. Huset hade tidigare varit skola berättade de äldre i byn och de hade själva gått där till 1960-talet.
-Fröken bodde ovanpå, sa de äldre till Greger varje gång han kom dit. Nu är det Sveriges minsta bibliotek här och vi sköter det helt själva.
Han nickade och kände igen dem. De tackade alltid i hand för hans predikningar och bockade.
Men han hade bestämt sig för att sluta med gudstjänster och alla andra kyrkouppdrag. Efter hans föredrag på stiftet hade allt inom kyrkan känts fel. Han var välkommen sa alla men själv kände han sig inte hemma längre. Varken judendom eller kristendom intresserade honom längre, ändå skulle han forska om dessa religioner.
En resa till Israel skulle kanske väcka liv i hans bibelstudier och forskning om vad Talmuds skrifter sagt om Jesus. Eller så skulle han ledsna på alltihop. Jesus få predikoår var väl genomtröskade och han hade redan under prästutbildningen förstått att det viktiga skett efteråt, från korsfästelsen och fram till Paulus brev runt år 50.
En dag ringde en kollega från Varbergs församling och hörde sig för om Gregers föredrag i Göteborg i julas.
-Jag hörde att du inte blev rosad direkt där uppe, sa kollegan som var en god vän och en av få som Greger kunde prata teologi och religionshistoria med.
-Njae, de blev lite förskräckta. Ändå drog jag inte det värsta.
-Att Jesus enligt Jesaja skulle ha hetat Immanuel menar du?
-Nej, nej. Det är lätt att reda ut som du väl vet. Värre med att förklara varför hårdingen Pontius Pilatus skulle ha tillåtit någon att ta ned Jesus från korset, till exempel Josef från Arimataia. Tyvärr är det nog en legend. Dominikanen Crossan skrev ju för över 30 år sedan att korsfästa uppviglare som Jesus fick hänga kvar eller bli kastad i en grop med andra där gatuhundar och andra vilda djur fick ta för sig.
-Bra att du inte tog upp det, Greger, för det är ganska omtvistat och vissa kan inte ens diskutera saken. Liksom det mesta som forskare har funnit om Jesus första tid.
De talade en stund om stiftets nya vilja att ta upp kontroversiella ämnen. Greger var försiktigt positiv men hans kollega skeptisk.
-De skulle ha öppnat upp för 30–40 år sedan då hela den historiska Jesusforskningen briserade i USA. Nu är allt över och ingen minns vad som skrevs då.
-Säg inte det, sa Greger. Allt finns nu på nätet och i podcasts. Jag lyssnar varje dag på samtal mellan olika skärpta bibelforskare. Sen finns massor av andra religionsuttryck som inte fanns när vi var unga. Men allt är på nätet och det gäller att hänga med och följa de vettigaste.
-Vilka är de då? Vervaeke ger jag inte mycket för.
-Nej, han är svår. Men kolla upp The Stoa, Liminal Web, Parallax Media. En del kristet men mycket annat andligt. Eller kanske metaandligt.
Greger försökte förklara alla nya initiativ han mött på nätet men till sist gav han upp. Kollegan tröttnade också och de enades om att ses över en öl snart på den lokala pizzerian.
En resa till Lund gav inte mer kött på benen. Greger frågade efter kontakter på Tel Aviv universitet, men de handlade mest om filologi och politik. Å andra sidan skulle han inte få tid till att bläddra i böcker och tala med forskare under deras korta tid.
De reste tillsammans upp till stiftet för att höra mer om uppdraget. De skulle alltså dels göra nytta inom den israeliska hjälporganisationen Magen David Adom – Davids Röda Sköld – som var knuten till Röda Korset och arabiska Röda Halvmånen, oklart med vad, dels höra sig för om kristna blev trakasserade på grund av västvärldens stöd till palestinierna.
För både Greger och Elisabet verkade allt väl tunt och rörigt. Men de hade inget emot att lämna Halland i februari för en betald vistelse i behagligt väder och i ett spännande men också farligt område.
Deras första frågor handlade givetvis om säkerheten. Mitt emot på stiftskansliet satt enhetschefen som deltagit i samlingen innan jul. Hon sträckte på sig och såg på Greger och Elisabet med klara ögon. Sen sade om mjukt:
-Ni är välkomna till oss i stiftet med alla slags frågor. Inga är för svåra.
-Tack. Den enkla frågan är vad ni vill vi ska göra i Israel. Det är relativt lugnt nu men plötsligt kan Hamas sympatisörer slå till igen inne i Israel och sen raketer från Iran och Libanon, sa Greger. Vilka åtgärder har ni tagit för att skydda oss?
-Ni ska bo på ett säkert hotell först, sedan tar Magen David Adom hand om er, svarade hon. Ni kommer att bära ett larm som går till den israeliska polisen och till vår säkerhetskontakt på ambassaden i Tel Aviv. Israelerna är oerhört säkerhetsmedvetna, särskilt nu efter attacken i höstas.
-Jag har ingen sjukvårdsutbildning men stor erfarenhet av människomöten, sa Elisabet. Vad kan jag göra där?
-Magen David Adom kommer ordna något arbete. Det är det minsta ni behöver oroa er för. De har fått era CV och kommer höra av sig innan ni far i februari.
-Tack för informationen, sa Greger. Men det är en sak jag inte förstår: Hur kan Svenska Kyrkan sända folk till Israel för att ta reda på om judar förföljer kristna? Och hur ska vi veta det?
Chefen skruvade på sig och tog ett djupt andetag.
-Det har talats i vänsterpolitiska kretsar i Stockholm och Uppsala om att kristna i Israel inte är välkomna. Ja, några har till och med önskat att judar skulle misshandla kristna på grund av västs stöd till palestinierna. På så sätt kan dessa aktivister få vatten på sin kvarn om de onda judarna som inte bara ger sig på oskyldiga araber utan även oskyldiga kristna.
-Men det låter ju helt befängt! utbrast både Greger och Elisabet.
-Javisst, svarade enhetschefen. Vi här i Göteborg instämmer utom kanske någon rödhätta i Majorna och i Backa. Men i Stockholm finns den diakon som anmälde Julian Assange för våldtäkt och hon har ett visst inflytande i internationella kretsar inom kyrkan.
-Jaha. Men vad jag förstår står inte biskopen bakom detta, sa Greger. Han verkade ju vettig när vi sågs förra året.
-O ja. Men hela kyrkan har ett tungt lass att dra mot de som vill dra Israel i smutsen. 1968 års kyrka, som jag kallar den, är tyvärr levande över landet och de har bra mediekontakter. Klimat, sex, invandring, befrielseteologi, islamofili, fattiga länder är deras paradgrenar. Vi som stretar emot behöver bli fler.
-Jodå, sa Elisabet. Vi är på er sida för en folklig medlemskyrka utan pekpinnar. Men vi kan inte åka till Israel med uppdraget att bli trakasserade eller skildra trakasserier av kristna.
-Det förstår vi väl, sa enhetschefen. Vi vill att ni ska ha neutrala ögon och öron där nere. Bara registrera sakligt vad som sker. Kyrkans Palestina-Israel grupp vill ha en rapport efteråt. En ovinklad rapport.
-Jag lade av mig prästkragen då vid jul och har avsagt mig alla uppdrag. Jag är ju faktiskt pensionär halvtid och doktorand halvtid. Men om det underlättar för att bli igenkänd som kristen i Israel så kan jag ta på den igen.
-Det bestämmer du själv, sa enhetschefen. Troligen ser judiska israeler och muslimer alla västerlänningar som kristna så ni kanske inte behöver göra er till.
-Jag har en grön skjorta för diakoner, sa Elisabet. Tar med den då. Och ett stort kors.
De avslutade mötet med enhetschefen vid gemensamma kaffebordet i det öppna kontorslandskapet. Flera kom fram till dem och önskade lycka till i Israel. Greger var inte helt tillfreds med sin nya roll utsänd kristen representant för ett i Israels ögon propalestinskt land, men Elisabet berättade om planerna och Magen David Adom som ingen kände till. De sa inget om uppdraget att ta reda på om kristna förföljdes. Kanske vänsterpräster i på västkusten skulle avslöja allt.
När de körde hemåt i regn på E6:an längs Hallandskusten diskuterade de allt de fått höra. De bestämde sig för att inte säga något till någon, varken familj eller arbetskollegor. Ett mystiskt band mellan dem hade uppstått, likt de fått efter Gregers uppenbarelse i Uppåkra.
-Det kan bli intressant med Israel, sa Elisabet. Jag var skeptisk i början men kanske är det en resa till det heliga landet som vi behöver just nu. Båda två menar jag.
-Israel är knappast ett heligt land längre, sa Greger, men vi ska ta vara på tiden där och utmana oss själva. Göra nya saker.
-Jag tycker vi redan har gjort mycket, sa Elisabet. Hela förra året var nästan kaos jämfört med tidigare då vi bara jobbat som vanligt.
Bilen svängde in i byn och de stannade vid affären. Båda gick in och blev igenkända. Att de skulle resa bort hade inte spridit sig så de fick själva berätta om planerna.
-Ojoj, herre min je, sa en äldre församlingsmedlem där hon stod vid mjölkdisken. Det kan aldrig gå väl som de krigar där nere.
-Vi ska vara försiktiga, sa Elisabet. Kyrkan vill inte ha oss skadade eller eländiga.
-Vi kommer sakna vår goenisse Greger! Dä blir la keligt här i våre Hallandstrakter, så dä blir.
Gumman skakade på huvudet men log mot dem och de vinkade till henne när de gick genom kassan. Så många i kustbyarna kände till prästparet. Greger och Elisabet kunde inte gå många meter på ICA eller Konsum utan att bli stoppade. Eller på Tappen som alla sa om bensinstationen, något varken Elisabet eller Greger vant sig vid.
Hemma lastade de ur alla varor och lagade en snabb lunch på potatis, stekt ägg, lök och bacon.
De småpratade om vad som förväntades av dem. Elisabet kunde tänka sig att göra lite av varje. Tvätta lastbilar och laga mat i storkök. Greger hoppades på något inom sjukvård. Han hade blivit intresserad igen sedan uppfräschningskursen i Halmstad.
-Två gamla svenskar som vi är kanske mest i vägen men vi får la ta oss fram själva, sa Greger.
-Ett äventyr få som vi får chans till, sa Elisabet glatt. Att slippa vårvintern här med allt regnande blir vår belöning.
Om en månad skulle planet lyfta från Landvetters flygplats över Heathrow till Tel Aviv. Utanför deras köksfönster ven vinden från Kattegatt. Ringhals skymtade i horisonten om de reste på sig och molnen försvann, vilket de sällan gjorde i mitten av januari.