-Nu har svenska Magen David Adom, det israeliska Röda Korset vi ska jobba för, mailat oss och de har kontaktat en kristen grupp som stöder dem i Jerusalem, sa Greger till Elisabet en veckan innan avresa. Det kommer ordna sig.
-Det betvivlade jag aldrig. Men folk i Israel har viktigare saker för sig än två vimsiga svenskar, sa hon till sin make vid frukosten. Att ingen hört av sig är naturligt menar jag. Libanon, Iran, Syrien, Egypten är på tårna nu för att stöka till. Igen.
Israel hade haft en relativt stabil fred sedan sommaren 2024, men Iran låg på liksom Hizbollah vid gränsen mot Libanon och fler raketattacker var att vänta. Magen David Adom hade haft fullt upp med att lokalisera flyktingar på båda sidor från konflikten med Hamas och hitta släktingar. De mest akuta sjukvårdsinsatserna var gjorda och de två svenskarna hade antagligen lugna månader framför sig till sommaren 2025.
-De skriver att de vill möta oss först innan de ger oss arbetsuppgifter, sa Greger. Verkar rimligt om en tant och en gubbe ska arbeta som frivilliga hos dem. Gränsen är egentligen 30 år men kyrkan måste ha mutat dem.
-Tala för dig själv, gubbaskrälle.
Hon log och gav honom en puss på pannan. Allt var klart utom packning och skjuts till flyget men det fick någon av barnen fixa. De hade tagit ledigt den sista veckan innan avfärd. Greger hade tackat nej till allt kyrkligt sedan ett tag så inga sjuka eller lediga präster ringde som de brukade. Han var ovan vid att inte ställa upp men det redde sig nog sa han för sig själv där han gick runt bland papper, prylar, böcker, skor och kläder.
En huvudbonad borde han ha med sig från Sverige och köpte en keps på lantmannabutiken dit han ofta gick för allt möjligt praktiskt.
-Nej men är pastorn på besök, sa Erik Andersson i kassan, och ska ha Sverigekeps på sig i det heliga landet.
-En svensk keps men helst ingen flagga om det går, svarade Greger och rotade bland alla kepsarna. Den här med Lantmännen på blir bra.
-Den är en storsäljare, skojade Erik. Ingen under 60 köper sådana.
-Tack den blir perfekt i Tel Avivs hipsterkvarter, sa Greger snabbt och smet ut i blåsten.
Kepsen värmde inte men skyddade hans alltmer tunna hjässa.
Innan de skulle fara bjöd de hem sina två söner med fruar och barn för en avskedsmiddag i vardagsrummet där ett långbord var dukat för tio. Elisabets mor var där men skulle inte stanna på middag. Greger hälsade alla välkomna redan i hallen med en drink gjord på israelisk arrak, mynta och citronjuice.
-Varsågoda, här är limonana, den populäraste drinken i Israel, sa han.
-En sommardrink pappa, sa en av sönerna. Det är minusgrader ute!
Alla skrattade men svalde snabbt den iskalla drycken och ville genast ha mer. Greger fyllde på och bad dem gå in i vardagsrummet där Elisabet hade ställt fram shakshouka, en tomatröra med pocherade ägg.
-Förlorade ägg mamma. Pocherade säger bara, ja vissa slags kockar, sa den andre sonen och hans fru höll med.
-Det låter roligare med förlorade ägg dessutom, fyllde hon i. Lite misslyckat så där.
Alla log och fnissade. De hade inte sett sen i julas och allt som hänt måste avhandlas.
Elisabets mot talade allvar med henne i köket om deras judiska arv:
-Se eu sou judeu, você também é.
-Mamma, du har tagit ett DNA-test det är allt.
-Você pode usar a lei do retorno!
-Men jag har aldrig velat flytta till Israel och jag är inte judinna!
-Você é um sefardita!
Elisabet gav upp och tog med sig modern ut till vardagsrummet. Hon orkade inte med en middag med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn, utan vinkade till dem.
-Adeus a todos lindos, sa hon när alla hade tystnat och väntat in henne.
En taxi väntade på henne utanför för transport till Varberg. Elisabet följde med ut och kramade om henne och sa de få ord på portugisiska hon kunde, det språk hennes mor föredrag alltmer ju äldre hon blev.
Barnbarnen undrade om Israel var farligt. De lyssnade noga på Lilla Aktuellt i skolan där kriget i Gaza rapporterats sedan attacken 2023, ofta utifrån palestinsk synvinkel. Greger frågade om de någonsin hade hört något judiskt barn berätta, till exempel om deras föräldrar dödats eller kidnappats men ingen av de fyra barnbarn kunde påminna sig något sådant inslag. Palestinska barn däremot, och deras mödrar.
-Jag tror att det bara finns barn och mammor där, sa Felicia åtta år. Och i Israel finns bara arga gubbar.
Kvällen handlade sedan om barnbarnens intressen vilka var ridning, fotboll och rymden. Greger och Elisabet hade följt med till träningar och uppvisningar. Men de hade inte följt med barnbarnet Anita till något observatorium.
-Jag vill antingen åka till Onsala eller Slottsskogen, sa hon. Ni kan följa med sen när ni är tillbaka, farmor. Farfar kan komma också om han vill.
-Visst vill jag det, svarade Greger som var lika ointresserad av alla barnbarnens fritidsaktiviteter. Ingen av dem läste böcker som han gjorde i deras ålder, varken fackböcker eller skönlitteratur. Men han höll god min.
Efteråt kände sig Greger och Elisabet utpumpade men lyckliga. De skulle sakna dem. Nätet och mobiler skulle inte vara samma sak som att ha dem alla hos sig enades de om medan de dukade av och satte in i diskmaskinen.