Han drömde oroligt och vaknade tidigt. Mindes inget men ett minne hemifrån dök upp: Han hade gått ned tidigt till en av vikarna med badgäster och sommarstugor för att se havet. Campingen var nästan fullsatt och flera tält stod vid den nybyggda baptistkyrkan.
Som vanligt tänkte han på evangeliernas motstridiga uppgifter om Jesu födelse, liv och död. Det synoptiska problemet var att de tre första evangelisterna inte berättade samma historia. Den fjärde var utom tävlan på en egen kosmisk resa. Så rörigt, så illa hanterat, så fel.
Greger gick ned till den lilla sandstranden och klev runt bland tången. Då slog det honom att inga bibliska historier betydde mer än Gud. De var skrivna av människor och bestod av mänskligt material, inte Guds. Det enda som betydde något var Gud. Greger kunde för en stund släppa alla krav på logik och sammanhang. Han lade sin tro i Guds händer. Jesus hade vittnat om Gud precis som hans kusin Johannes Döparen gjort och som hans egen bror Jakob skulle göra efter hans död.
Vågorna var låga nu i sommartid. Vinden blåste lojt. Gud fanns inte bara i naturen men han fanns där också. Greger tänkte på vad Leonard Cohen skrivit: ”Jag vet inte vart jag ska, så jag går till dig. Jag vet inte vart jag ska vända mig, så jag vänder mig till dig”.
Greger befann sig som i ett nytt land, en ny kustby. Han kände igen allt och ändå inte. Han betraktade förundrat alla omkring honom som fortsatte att leva. Själv var han i exil. Han sökte Gud och fann honom ibland. Denna morgon i Halland när han släppt det bibliska som varande alltför menschliches, allzumenschliches, var Gud med honom.
Ett annat minne kom till honom: Han hade hållit ett besvärligt griftestal över en avliden bonde i Frillesås kyrka. Talet kom till på uppmaning av hans barn som berättat för honom hur illa de hade blivit behandlade. Vanligen tog han sällan intryck av sådana historier. Mannen i kistan kunde ju inte försvara sig. Men de var ihärdiga och verkade sanningsenliga så griftestalet innehöll en del olyckliga formuleringar som han nu ångrade.
Bonden hade få vänner och de som kom till kyrkan på höjden vid Biaredsvägen hade inget att säga vid kaffet efteråt. Tvärtom så instämde de i barnens kritik.
-Han var la ännasom flane, sa en karsk karl i svart kostym, men inte roli alls. En fesen en. Tack ska du ha för att du sa vad sant var. Så det var.
Greger kände sig illa till mods men bondens barn såg nöjda ut. Själv önskade han att han stått på sig och tagit fram mannens få goda sidor, men de handlade mest om skörd och försäljning. Vad Greger hade gjort var att säga sanningen även om det tog emot. Och det gjorde det.
Frukosten på gästhemmet Beit Immanuel var alltid enkel men både Greger och Elisabet uppskattade just anspråklösheten eftersom de var under outtalade förväntningar från Svenska kyrkan. Denna morgon fick Greger ett mail från stiftskansliet som förvånade men också lugnade honom.
-Se här! De skriver att de önskar oss lycka till och att vi inte behöver oroa oss för politik och jude-kristna förhållanden här nere. Två sidor räcker som rapport och allt ska lösa sig när vi kommer tillbaka till Göteborg!
-Mycket märkligt, sa Elisabet. Stiftet bjuder oss på tre månaders utlandssemester utan krav. Det är något lurt med detta. Eller så har Gud ingripit.
-Vi litar på Gud, sa Greger. Vi kan ändå inte göra något om de inte ber oss. Nu ber de oss att vila och hjälpa till på Magen David Arom.
-Svårt för oss som alltid gjort rätt för oss, sa Elisabet. Men jag ska inte klaga. Om du inte gör det så ska inte jag.
De enades om att ta beskedet med ro och inte fråga varför de fått denna ynnest. Tids nog skulle biskopen förklara stod det i mailet från stiftsdirektorn.
Greger vred på armbandslarmet som gick till israeliska polisen och svenska ambassaden. De hade varsitt larm och hade testat det redan första dagen. Israel hade inga större konflikter med palestinierna, Iran och andra fiender för tillfället sedan förra året. Iran hade lugnat ned sig efter Trumps tillträde i januari 2025.
Vid varje gathörn i Tel Aviv fanns övervakningskameror och drönare spanade från luften. Kpistbeväpnade soldater stod vid större byggnader och säkerhetskontrollerna var många och noggranna. Rykten om gemensamma attacker från Hizbollah, Iran, Hamas och Jemen hade surrat sedan sommaren 2024. Men USA:s stora hangarfartyg mildrade alla sådana försök även om lågflygande drönare från södra Libanon ibland tog sig igenom The Iron Dome.
Greger tog på sig Lantmannakepsen som han alltid bar vid garaget, Elisabet skakade på huvudet.
-Du kan väl låta bli den här i alla fall. Vi ska åka buss och folk tror du är en svensk byfåne.
Han log och tog av sig kepsen. Stoppade in den i sin ryggsäck och tog hennes hand när de gick till busshållplatsen. Hon pussade honom på kinden. En arbetsdag låg framför dem bland ugnar och grytor, skåpbilar och lager.
Tid till diskussioner om judendom och Jesus hade de inte och inga av deras kollegor verkade intresserade av religiösa spetsfundigheter. Några amerikanska judar försökte ibland att ta upp hur illa de messianska judarna betedde sig i sitt missionerade för troende judar, men de ignorerades.
-We don’t tolerate division here. All are equal before the state of Israel. Either you shut up or leave, basunerade chefen Rachel Cohen till dem på bred Brooklyn-dialekt. No Yad L’Achim agitation. As we did in Queens, we do here. Arbet. אַרבעט.
De två svenskarna noterade med nöje hennes strikta hållning och fortsatte med sitt. Vad än kyrkan där hemma hade i tankarna när de skickade ned dem så skulle Greger och Elisabet knappast finna några förföljelser av kristna i Tel Aviv. Några muslimska frivilliga vid Magen David Adom behandlades som alla andra och fick tid till att be på sina dagliga tider vid Magen David Adom och på sina mattor i ett hörn.
En ljushylt messiansk jude hade kommit fram till Greger en kväll på gästhemmet och predikat om Yeshua, den store frälsaren. Han kan lindra alla dina plågor hade mannen sagt.
Greger tackade för erbjudandet och sa att han var bekant med denne judiske kringvandrande lärare, en cohen.
-I have known about him for over 40 years.
– Baruch Atah Adonai Eloheinu, Melech Haolam, svarade mannen med ett leende.
Greger förstod att han talade om den judiske Guden som var Jesus Gud men också hans egen och denne judekristnes Gud. Äntligen fann Greger någon som satte Gud först. De hade ett långt samtal på engelska om Gud och hans budbärare Yeshua.
Mannen verkade dela Gregers skeptiska uppfattning om Jesus gudomlighet. Gästhemmet Beit Immanuel var sällsynt öppet för alla sorters troende, alla maaminim. Även tvivlare som Greger.
Greger kände sig hemma och Elisabets närvaro gjorde hans tillvaro i Israel fulländad.
”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, till människorna ett gott behag” var Lukas ord på Ölmanäs kyrka hemmavid i Halland som nu kom för Greger. Han tackade för samtalet och gick upp till deras rum som låg ovanför kyrksalen. Gud finns i Israel tänkte han.