1968 var jag tio år. Min storasyster tretton. Vi hörde talas om den stora ungdomsrevolten i vars skugga vi växte upp. Min syster gillade Beatles så det gjorde jag också (men Stones i smyg).
Min syster gick i Tiundaskolan nere i Uppsalas centrala delar (Luthagen) och drog med mig (eller kanske jag hängde mig på?) i vad som kan med välvilja kallas motkulturella sammanhang, vagt relaterade till 1960-talets Uppsala då mods hängde på Nybron och slogs (?) med raggare på Fyristorg.
Via henne kom jag som trettonåring med i ett gäng äldre ungdomar, Anna Fichtelius (Figges lillsyrra), Josephine Askegård, Jens Ulvsand, Länken med flera. Vi drack örte och satt på golvet medan vi lyssnade på trippelalbumet från Woodstock 1969. Rätt segt ibland med alla solon.
Ett liknande gäng uppstod på Valsätraskolan där jag gick i högstadiet 1971-74. Vi som kände oss befryndade med Woodstock samlades i Sunnerstavillkor och lagade vegetariska grytor till ljudet av den musik 1968-generationen skapat. Som tur var fick jag en ordentlig introduktion till symfonirock (Pink Floyd (före Dark Side, mkt viktigt!), Genesis, ELP, Yes mm).
Först på 1980-talet började min egen generation göra sig hörd genom punk, new wave och pigga tidskrifter. Fyra personer personifierade min generations ideal: Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg och Nina Lekander (alla födda 1957 utom Brutus som var född samma år som jag, 1958). Jag bytte några ord med dem alla men aldrig allvarliga samtal. Tack för vad ni fyra gjorde.
Jag åkte till Köpenhamn 1982 och intervjuade poeten Mikael Strunge (kollega till Søren Ulrik Thomsen som fick Svenska Akademins pris nyligen) för den svenska tidskriften TvåNioNio, där Nina Lekander skrev. Men jag ville starta en lokal radikal kultur- och reportagetidskrift vilket skedde året därpå, UppsalaMagazinet, som Johan Ehrenberg hade synpunkter på när vi sågs.
Imperiet hade sin premiär i Uppsala 1983 i regi av min tidskrift på Uppsala Musikforum, alla flummiga projekts centrum i Uppsala sen 1970-talet, förutom Verkstan. Joakim Thåström delade på det svarta gaget med sitt band och gjorde en bra spelning, men inte lika vass som Ebbas var på Rackis 1978.
De fyra jag nämnde har alla gjort ovärderliga insatser för svenskt kulturliv i en anda som inte (alltid) går i 1968:ornas fotspår.
Förläggaren Brutus Östling kanske ses som just en sådan eftersom han publicerade många äldre författare, men hans vänstertidskrift Res Publica var ofta mer intresseväckande än Zenit, Ord&Bild, Häften och annan förutsägbar vänsterpress. Först på 1990-talet skrev jag där.
Idag finns Nina och jag på den onda sidan (Axess, Bulletin, Fokus), Brutus bland fåglarna och de två andra herrarna bland klägget.
Den gnällige Ulf Lundell, född, 1949, är surare i sina Vardagar än Nina och jag. Så kan det gå om man flummade i sin ungdom.
Nu ska jag äntligen läsa Joan Didions minnen från 1960-talet till ljudet av Fläsket Brinner från 1970 och ta en paus från sociala medier. God vår och glöm aldrig Per Oscarssons striptease i Hylands Hörna 1966, det gör aldrig jag!
