Greger och Elisabet väntade utanför de bastanta stålportarna vid Magen David Adoms högkvarter. Kl. 10 skulle en representant komma från utbildningsavdelningen men kvart över hade ingen kommit. Greger kollade sin mailbox varannan minut. Till sist kom en man med vit uniformsskjorta och den röda Davidsstjärnan på bröstet. Han ursäktade sig och öppnade tunga grindarna medan vakter såg på.
Greger och Elisabet visades in till ett mottagningsrum där de fick visa sina pass, bli avfotograferade och vänta. Efter en halvtimme kom mannen tillbaka med en äldre kvinna som presenterade sig på amerikansk engelska som Rachel Cohen, föreståndare för frivilligenheten.
-Hello, sorry for letting you wait, ursäktade hon sig och skakade hand med båda två.
De gick förbi en passergrind och in till ett kontorsrum. Hon hade skrivit ut deras CV och sa att de nog skulle finna något för dem att göra under tre månader.
-What do you suggest?
Elisabet svarade att hon gärna kunde hjälpa till i någon personalmatsal och Greger att han kunde tänka sig att ordna med ambulanser och andra fordon när de kom tillbaka efter utryckningar.
-Both ideas sound excellent, sa Rakel Cohen. I have lots of young volunteers to manage but you seem old enough to take care of yourselves. What about living quarters? I have a proposal by the sea that is simple but functional small guesthouse. Beit Immanuel, a messianic Jewish place.
-You know best, sa Greger. Our sponsors will support your decisions as we do of course.
-Tov, fine, sa Rachel Cohen och reste sig. Come with me.
De gick in i en korridor och bort till ett arbetsrum med ett tiotal personer. Rachel presenterade dem som två kristna pensionärer ute på äventyr och sugna på att hjälpa till.
-Shvudim. Suedi.
Greger och Elisabet log och kände sig som två svenska turister bland hårt arbetande allvarliga hjälparbetare men alla log och kom fram och hälsade. De talade engelska och Greger svarade på sin bibelhebreiska vilket framkallade fniss och skratt. De flesta var israeler men ett par amerikaner och européer i fyrtioårsåldern fanns också. Några sysslade med akutärenden, några med teknik och några med administration.
-Vi får nog hålla oss till administratörerna så vi inte rör till något, viskade Greger till Elisabet.
Efter en stund hade alla klart för sig vad Greger skulle göra – serva fordon och packa in medicinsk utrustning – och Elisabet, hjälpa till i grovdisken och laga mat. Arbetstider 9–15.
-It will be good for you to have time to look around, sa Rachel Cohen. I understood you were here for interreligious reasons so then you can visit our shuls, synagogues I mean, and talk to rabbis. My husband is a rabbi by the way.
-Great, sa Greger. We appreciate your kindness.
-Todah, sa Elisabet.
De gick en rundvandring i lokalerna och sedan utomhus. Gregers uppgift blev att bekanta sig med alla fordonstyper och deras besättningar: NATAN – livräddningsteam med läkare, ATAN – livräddningsteam utan läkare, vanliga ambulanser, TARAN – massräddningsfordon, motorcyklar, helikoptrar, ledningsjeepar, segways, buggyambulanser, ledningscentraler. Och lasta defibrillatorer, vattenflaskor, syrgastuber, sugar, absorberande pulver, blodsockermätare, bandage, kompresser och bårar.
Han förstod vilka garage han skulle serva och hälsade på förarna och mekanikerna. Förråden med medicinsk utrustning låg intill fordonen så allt var förberett för snabba lastningar och utryckningar. Magen David Adom hade 2000 fordon och flera blodcentraler utspridda på knappt 200 platser över Israel med tillstånd att verka i Gaza men inte på Västbanken där arabiska Röda Halvmånen tagit över enligt avtal med internationella Röda Korset sedan årsskiftet. Liknade planer fanns för Gaza.
Magen David Adom verkar under samma neutralitetsregler som Röda Korset vilket innebär att inga andra hänsyn än medicinska får tas vid behandling och vård.
Elisabets första uppgift i storköket blev att skala lök till 200 personer. Hon log under tårarna och sa att det var det bästa hon gjort på länge.
-Så vänliga alla är. Jag är rörd till tårar, skrattade hon och Greger såg att hon menade det.
De gick sedan till blodgivningen för att donera sitt blod till blodbanken. Där fanns turister och vanliga Tel Avivbor tillsammans med personal. Personalen och givarna var i tjugoårsåldern, arbetade där frivilligt.
-Imponerande att så många unga israeler hjälper till, sa Greger.
-Jo, de har tre års militärtjänst också, sa Elisabet där hon låg bredvid med nål i armen. Efter Hamas anfall och kriget i Gaza lär den bli längre.
-Alla pratar om Gaza och vad de gjorde när Hamas anföll för två år sedan. Lika traumatiskt som 1967 och 1973.
-Vissa säger att 2023 dog flest judar sedan Förintelsen. Vidrigt.
-Magen David Adom är en del av det israeliska försvaret i krigstid så vi kommer få veta mer, sa Greger. Men jag är faktiskt inte så intresserad trots att vi är här i Israel. Känns som om vi har levt med Gazakriget i flera år.
-Vi tar en paus från politiken, käre man. Koncentrerar oss på Gud. Hashem.
De enades om att hålla politiska diskussioner på Magen David Adom till ett minimum och skapa egna rutiner för att möta Gud i det heliga landet. Ingen av dem hade gjort något liknande. De pratade ivrigt om denna chans som kyrkan gett dem, Gud vet varför!- sa Greger flera gånger.
-Vete fanken, sa Elisabet, men vi ska tillvara på dessa månader här nere. Vi går ut och tar en drink och tänker på saken. Eller vänta, först till det nya gästhemmet.
De tackade alla som väglett dem bland ambulanser, kök, fyrhjulsbuggys och akutvårdsväskor. Allt verkade fungera och alla var hjälpsamma. Det var bara de två svenska pensionärerna som behövde veta vad de skulle sysselsätta sig med i Tel Aviv förutom att hjälpa till vid räddningstjänsten.
Först skulle de ta sig till det judekristna gästhuset Beit Immanuel vid gränsen mot Jaffa som Rachel Cohen rekommenderade. Från sitt hotell tog de en taxi ut till kusten där det gamla gästhuset låg med en blomstrande innergård av bougainvillea i vårblom i en klassisk medelhavsarkitektur.
-Här kommer vi stormtrivas, sa Greger när de fått sitt enkla men funktionella rum med kalkväggar och höga fönster. Det ser ut som i Grekland.
Elisabet satte sig ned på sängen och andades ut. Hennes ögon var röda efter allt lökskalande men hon log och njöt.
-Så fint och enkelt, sa hon. Inget hotell men vi ska inte lyxa till oss för kyrkans pengar.
-Det är ett anglikanskt-lutherskt ställe sedan 1800-talet med en egen judekristen församling, så det passar mig perfekt, sa Greger som läst på i en broschyr som låg på ett bord.
-Vi går ut i alla fall, sa Elisabet. Nog med intryck för idag. Nu tar vi den där sommardrinken ungarna fick i vintras.
-Limon . . .
-Limonana.
De kramades och kysstes på sängarna som de föst ihop. Vilade en stund och somnade till. Sedan ville båda ut. Greger gick först ut på Auerbachgatan och såg att det låg ett lyxhotell till vänster.
-De har säkert lemonad! Kom Bettan!
-”Hon är säker Gamla Bettan”. . .
De fnissade åt Disneyfilmen Robin Hood de växt upp med och den replik som Elisabet hört till leda sedan barnsben. Greger myste alltid när han retade henne men nu hann hon före. Småskrattande smet de in i hotellet och slog sig ned i en salong med en bar och djupa plyschfåtöljer. En servitör kom genast till dem.
-Bet limonana, sa Greger, bevakasha.
Elisabet himlade med ögonen.
-Ser du inte att det är ett helamerikanskt hotell? Mark Twain Salon står det ju.
-Well, well, sa Greger. I tried. Får se vad han kommer med.
Servitören kom med två gulgröna drinkar. De smakade inte som den halländska vintervarianten utan bättre.
De kände sig rätt utpumpade, tog fram sina mobiler, hittade hotellets wifi och uppdaterade barn och vänner om vad som hänt. Tysta satt de vid sina skärmar en lång stund och sippade på drinken. Till sist sa Greger att han ville gå ut men Elisabet ville gå tillbaka till gästhuset.
-Jag är faktiskt trött redan. Klockan är halv två. Man tar väl siesta i Israel.
-Det heter shnatz, har jag läst, sa Greger. En bra idé.
De betalade och gick tillbaka till Beit Immanuel intill. Värmen var behaglig, 20 grader och solen låg på från havet. De drog ned persienner och lade sig under en filt. Den första riktiga arbetsdagen var imorgon så nu ville de passa på att vila.
Greger somnade inte riktigt utan låg och funderade på vad han skulle göra för att finna Gud. Läsa Bibeln hade han gjort tillräckligt och teologi stod honom upp i halsen. Något annat sätt måste en trött präst finna på, annat än exstatisk närvaro av shamaner. Han kom inte på något men somnade ändå ganska nöjd.