Dan Korn skrev i Bulletin på Sveriges nationaldag 6 juni om att göra medborgare av undersåtar. Han syftade på de invandrare från instabila stater som valt lojalitet med sin klan eller sina religiösa fränder här i Sverige:
”Den som vuxit upp som undersåte, utan något större mått av lojalitet med staten, har andra lojalitetsband. Där spelar klanen eller religionen samma roll som rättsstaten och medborgarskapet. Om man behöver hjälp vänder man sig inte till en korrumperad stat med godtycklig rättskipning, utan till släkten eller till sitt religiösa samfund. Den vanan överger man inte när man flyttar till ett annat land, utan i det främmande landet kan släkt och religion komma att spela en ännu större roll.”
Det är givetvis rätt och han utgår från de analyser och rapporter som Per Brinkemo gjort men det finns många fler t. ex. antologin Separatismen i Sverige som Timbro gav ut förra året. 2008 gav danskarna Frederik Stjernfeldt och Jens-Martin Eriksen ut Adskillelsens politik i samma ärende.
Men jag tänkte inte skriva om mångkultur och invandring utan om hur svenskar blev lojala mot sin nation, något som Dan Korn går förbi väl snabbt i sin historiska exposé från 1809 då vi förlorade Finland och därmed blev mer, men inte helt, språkligt homogena.
EMIGRATIONEN
Vad som skedde under 1800-talet och som påverkade nationalkänslan var emigrationen. Den nationella vurm som gav oss Du gamla, du fria och göticismen, Tegnér och Geijer, var i huvudsak något för de bildade och de besuttna. Vanligt folk var hälsningar, skåningar eller västgötar, knappast inte svenskar. De tvingades ut i krig som de inte förstod och av herrar de inte valt.
De var inte lojala mot ett land som lät dem svälta, förföljde de som läste Bibeln själva i egna grupper, och som slog ned alla upprorsförsök och strejker. Inte ens allmän rösträtt fanns före 1921.
De mest fattiga och desperata valde att lämna överhets- och klassamhället Sverige där kungar med utländska band kom och gick och styrde över dem. 1 500 000 tog båten över Atlanten till Nordamerika.
För att råda bot på utflyttningen av unga människor föreslog Emigrationsutredningen 1913 lån till egna hem, allmän rösträtt, bättre skolor och minskade klassklyftor. Men fullständig religionsfrihet skulle dröja till 1952.
Socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson talade senare om Sverige som ett folkhem där alla fick plats och var medborgare, ett politiskt lyckokast:
”Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur”, sa han i riksdagen 1928.
Folkhemmet skulle göra medborgare av undersåtarna och få dem att omfamna nationen, att bli svenskar. Men alla reformer hanns inte med från 1932 då Per Albin Hansson, en bodknodd från Malmö, blev statsminister (bara det ett tecken på att vanliga arbetare kunde bli nationella ledare. Högreståndsmännen Hjalmar Branting och Olof Palme skulle inte ses på samma kamratliga sätt).
Innan kriget debatterades befolkningsfrågan av Alva och Gunnar Myrdal och några reformer hanns med som folkpensioner, semester, arbetslöshetsprojekt, tullskydd för lantbruket men det mesta stannade på pappret. Socialdemokraterna fick mellan 40 och 50 % i riksdags- och kommunval innan kriget bröt ut 1939.
Beredskapsåren 1939–1945 var det andra som fick alla svenskar att känna sig som medborgare och känna lojalitet mot Sverige, ja till och med stödköpa försvarsobligationer via arbetsgivaren. Unga män från alla samhällsklasser möttes under hårda villkor och landet enades även om offentlig kritik av nazism censurerades och hårdhänta ageranden mot kommunister förekom. Värnplikten och repmånader efteråt förstärkte nationalkänslan.
Efterkrigstiden, rekordåren, blev en skördetid för Sverige och för socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen under 22 år till 1969 (hans parti fick 50 % i valet 1968).
Folkhemmet realiserades genom barnbidrag, ATP, grundskola, miljonprogrammet, högkonjunktur och folkrörelser med egna företag, mer eller mindre kopplade till Socialdemokraterna.
FOLKHEMMETS FÖRSVINNANDE
Undersåtarna blev medborgare och tog plats. Men vid 1970-talets början fungerade inte den sociala ingenjörskonsten längre. Folk trivdes inte i betongförorterna, en underklass tog sig ton (Pockettidningen R, Cornelis Vreeswijk, Låginkomstutredningen) och en ny morsk vänster tog över kulturlivet som dittills varit relativt borgerligt och opolitiskt.
Musikgruppen tog sitt namn från idrottaren Gunder Hägg, 1971
Därmed är vi över till mitt decennium, 1970-talet som innebar slutet på folkhemsperioden.
Jag skrev en krönika i Bulletin dagen innan Dan Korns ledare och som anknyter till hans analys av nationell lojalitet och medborgarskap.
1970-talet hade oljekris, lågkonjunktur, vilda strejker och många skandaler runt regeringen Palme exempelvis:
- Hösten 1972. Kroatiska flygplanskapare kapade ett plan på Bulltofta flygplats i Malmö. De begärde pengar, fri lejd och frigivning av sina fängslade kamrater som ockuperade den jugoslaviska ambassaden i Stockholm och hade mördat dess ambassadör. Justitieminister Lennart Geijer kunde inte förhandla utan gick med på kaparnas krav.
- Våren 1973. LO:s eget byggföretag BPA som hade dålig ekonomi räddades av regeringen Palme med ett uppdrag i Algeriet, ett korrupt mönster som skulle upprepas.
- Sommaren 1973. Vid ett misslyckat bankrån vid Norrmalmstorg i centrala Stockholm togs gisslan under fem dygn. Sympati utvecklades mellan gisslan och rånarna i det så kallade Stockholm syndromet. Olof Palme anlände till banken för att förhandla men framstod som undfallande inför brottslingarna. Av Palmes 45 minuters samtal med rånarna försvann 20 minuter av den bandinspelning polisen gjorde. Palme utnyttjade situationen när väl tårgasen knockat rånare och gisslan, till att framstå som en politiker inför det stundande valet i stället för en bekymrad neutral statsman.
- Våren 1975. Västtyska ambassaden i Stockholm ockuperades av sympatisörer till den västtyska vänsterterroristgruppen Baader-Meinhof ligan (också kallad RAF). Fyra personer dog och flera terrorister skadades men förts till Västtyskland utan förhandlingar med dess regering och mot läkares order. Ansvarigt statsråd Anna-Greta Leijon blev senare utsatt för en komplott för hennes roll i ambassaddramat.
- Oktober 1975. En spion vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg avslöjades för att ha följt efter och spionerat på vänsteraktivister bland de anställda. Två inflytelserika socialdemokrater, polischef Hans Holmér och journalisten Ebbe Carlsson, var bevisligen inblandade men åtalades inte. De skulle dock återkomma i liknande olagliga spionsammanhang för socialdemokratisk räkning.
- Oktober 1975. Pentti Ketola, en finsk socialdemokrat, stoppades på Arlanda flygplats med pengar från Västtyskland för vidare befordran via svenska socialdemokrater till finska fackföreningar som bekämpade kommunistiska infiltratörer.
- Januari 1976. Transportarbetareförbundets ordförande Hans Eriksson semestrade i det fascistiska Spanien på arbetsgivarnas bekostnad och i strid mot förbundets blockad av Spanien. Hans Eriksson skulle senare avgå på grund av misskötsel av fackliga finanser.
- Januari 1976. Filmregissören Ingmar Bergman avbröts under pågående teaterrepetition på Dramaten i Stockholm då två kronofogdar klev in för att reda ut hans privatekonomi och eventuells skatteproblem. Han flyttade till Västtyskland på sex år.
- Mars 1976. Astrid Lindgren som taxerats för 102 % i sin deklaration skrev i Expressen en satirisk berättelse om häxan Pomperipossa i Monismanien. Finansminister Gunnar Sträng misslyckades i riksdagen att bemöta hennes argument och Lindgren, trogen socialdemokrat, blev en ännu större folkhjältinna, nu mot regeringen Palme.
- Maj 1976. Bordellhärvan där höga politiker, ämbetsmän, poliser och smygande socialdemokratiska ministrar ertappades att besöka dels vuxna svenska prostituerade och minderåriga flickor, dels polska kvinnor som hade kontakter med officerare vid polska ambassaden. Polisutredningen försvårades av mörkläggning av ledande socialdemokrater (Ebbe Carlsson) och alla handlingar är ännu inte offentliga.
- Augusti 1976. En kvinnlig kanslist i Regeringskansliet som fört anteckningar vid samtal mellan bland andra statsminister Olof Palme och andra ministrar bodde ihop med en känd narkotikalangare. Denne åtalades men friades av justitieminister Lennart Geijer och kvinnan erbjöds nytt arbete inom arbetarrörelsen.
- November 1977. Justitieminister Lennart Geijer nämndes i pressen tillsammans med andra ledande politiker (Palme, Fälldin, Johansson) som prostitutionskunder. Olof Palme nekade till allt, fick DN att be om ursäkt och ljög inför riksdagen och svenska folket.
Se Petterssons blogg för fler skandaler från 1921.
Den politiskt mest betydelsefulla skandalen var IB- affären år 1973 där en okänd och oregistrerad hemlig spionbyrå arbetat utanför säkerhetstjänstens, polisledningens, riksdagens och regeringens lagar och rutiner. Men den mest upprörande skandalen för folket var Astrid Lindgrens upptaxering till 102 % marginalskatt och behandlingen av Ingmar Bergman. Båda två ansåg sig vara goda socialdemokrater som svikits av partiets makthungriga och giriga representanter.
SJUTTIOTALETS REFORMER
De reformer som gjorde under 1970-talet framstår idag som orubbliga.
I Norstedts Sveriges historia (band 8, 2013, s. 218) skriver samtidshistorikerna Kjell Östberg och Jenny Andersson om det extrema 1970-talets avgörande plats i svensk efterkrigstid:
”De reformer som genomfördes under denna tid saknar motstycke i svensk historia. Med viss tillspetsning skulle det kunna hävdas att aldrig har så omfattande reformer genomförts någonstans, någonsin som i Sverige under 1970-talet. För en nutida läsare bör man påpeka att reformer vid denna tid innebar förbättringar och utvidgningar av välfärdsstaten. Ett sätt att mäta det är att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 % till 38 procent.I själva verket är en lång rad fenomen vi förknippar med den svenska välfärdsstaten tillkomna eller väsentligt reformerade under dessa korta år.”
Ett urval av reformerna som vi fortfarande har kvar och vissa fall utvidgats:
1970 Lag om hets mot folkgrupp utvidgas till att gälla ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, 1971 Femdagars- och 40 timmars arbetsvecka,1971 Särbeskattning mellan makar införs, 1974 Grundlagsändringar. Enkammarriksdag. Talman ersätter kungen, 1974 Lagen om anställningsskydd, 1974 Lag om fackliga representanter i bolagsstyrelser, 1974 Lag om rätt till studieledighet, 1975 Krav på kommuner att anordna barnomsorg, 1975 Lag om företagares anmälningsplikt av lediga platser till Arbetsförmedlingen, 1975 Lag om rätt till abort, 1975 Avskaffande av individuellt ansvar för myndighetsanställda, 1977 Lag om medbestämmande i arbetslivet, 1977 Lag om fem veckors semester, 1977 Lag om arbetsmiljö, 1977 Högskolereform som ger icke-akademiker majoritet i universitetsstyrelser, 1979 Avskaffande av husaga, 1979 Lag mot könsdiskriminering i arbetslivet, 1980 Folkomröstning om kärnkraftens nedläggning
Claes Anderssons bok I ett annat land (1999) ger en bra bild av dessa avgörande år som knappast borgerliga regeringar förmått göra ogjorda.
MYSIGT 70-TAL
I min nostalgiska krönika framstår 1970-talet ändå som ganska gulligt. Min tonårstid i Uppsala var lyckosam vill jag påstå, men det stod också klart för alla politiskt vakna att något skulle ske i valet 1976.
Jag var på Moderaternas valvaka på Östgöta Nation och upplevde valsegern i ett rus. Senare skulle jag skriva ett gymnasiearbete om vad som lett fram till Olof Palmes avgång och slutet på 44 års socialdemokratiskt regerande och folkhemmet.
I boken Flyt: Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet (2009) driver de pigga 70-talisterna Theodor Paues och Fabian Wallen med min uppväxt och visar att allt var minsann inte bättre förr. Det är lätt att skoja och jag bjuder gärna på skratt, särskilt kring filmer som En kille och en tjej, Sällskapsresan, Barnens Ö, En kärlekshistoria och Äppelkriget.
Men de visar också folkhemmets olyckliga slut som sammanföll med min tonårstid då alla intryck bränns fast i en. När jag föddes 1958 bodde vi i en hyreslägenhet i Norrköping och flyttade till en bostadsrätt i folkhemsidyllen Stabby i Uppsala. Därefter till ett kedjehus 1964 och en egen villa 1966. Tala om rekordår!
I Stabby bodde alla barn i en barnkammare men sedan fick jag ett eget rum med brandgul heltäckningsmatta och fototapeten ”Bokskog”.
Slutsatsen är alltså att folkhemmet och beredskapen gjorde oss till de medborgare och stolta svenskar vi är idag. En fattig pojk eller tös behövde inte drömma om Amerika utan kunde, i viss mån, förverkliga sig under andra hälften av 1900-talet, vilket var vad mina föräldrar gjorde, födda 1929 och 1930.
Både åkte utomlands innan de fyllt tjugo, min mor till USA men båda återvände. Jag tror inte de tänkte på folkhemmet, de var inte socialdemokrater men båda var engagerade i försvaret, en som frivillig kvinnlig bilkårist och en som anställd underofficer.
Vi samlade Konsumkvitton och prenumererade på tidningen Vi. Det räckte.
I takt med att folkhemmet och värnplikten försvann så har nog lojaliteten mot Sverige minskat sedan 1970-talet. I dess ställe kom statsindividualismen men det är en annan historia.
I nästa inlägg ska jag skriva om EU-valet och risken att vi har blivit undersåtar igen.