Om vi inte ser människan som ett fullbordat väsen, en naturvarelse som alla andra utan som en fundamentalt skadad art kan två orsaker skönjas:
- Vi föds för tidigt.
- Vi har ett självmedvetande olikt alla andra arter
Nr 1 är uppenbart för alla som bevittnat en förlossning eller genomlevt den. Bäckenet är för trångt, fogar måste luckras upp och kvinnan lider oändligt mer än något annat däggdjur. Tills nyligen dog många kvinnor och/eller deras barn vid förlossningar. Alla människobarn är prematura foster.
Att vi föds för tidigt beror på två anledningar; kvinnans bäcken är utformat efter upprätt gång och kan inte härbärgera fostret längre om hon ska stå upp.
Vidare så är barnets hjärna redan vid födelsen oproportionerligt större än övriga primaters och ska växa till den dubbla storleken vid fyraårsåldern. Att ha kvar denne bjässe i livmodern hade blivit omöjligt.
Så det faktum att vi föds för tidigt och hjälplösa, i behov av modern och andra människor (som i sin tur hjälper henne ), är det något som inte kan förbigås i diskussioner om människans utveckling.
Darwin noterade detta givetvis men det var läkaren John Bowlby som med sin anknytningsteori under 1950-talet gjorde spädbarnets utsatthet mer begripligt. Som jag skrev 2012 i en forskningsöversikt om förskola och barnpsykologi är inte detta särskilt uppskattat eller känt i svensk pedagogik och förskoledebatt.
Bowlbys teorier har nu bekräftats av hjärnforskning, djurstudier och avancerad psykodynamisk teori i flera besläktade vetenskapsområden som neurobiologi, affektreglering och neuropsykoanalys och affektiv neurosvetenskap. Jaap Panksepp, Allan Schore och Tor Wennerberg är tre föregångare och praktiker.
Som jag ser de första fem årens osjälvständiga tillvaro så innebär de att barnet ständigt löper risk att överges och dö. Vi är alla skadade av denna brist på överlevnadsförmåga oavsett hur bra omsorg vi får och hur bra vi sedan verkar må. Vi är skadade eftersom vi inte kunde klara oss själva.
Den andra bristen kommer från vårt självmedvetande, och särskilt vår dödsmedvetenhet. Ingen annan varelse har denna förmåga att föreställa sig sin personliga död. Kierkegaard skrev Sygdommen til Døden 1849 där han blottlade vår förtvivlan inför existensen. Nietzsche, Freud (Todestrieb) och Heidegger (Sein-som-Tode) fortsatte analysen av dödsmedvetandet som 1959 kulminerade i Norman Browns Life against death.
Spädbarnets dödsångest och den vuxnes existentiella lidande är desamma. Vi är skadade genom att födas och genom att inse att vi existerar.
Men ändå överlever vi och kan till och med skapa nya mänskliga världar som bara vi förstår. Möjligen är vår civilisatoriska gärning exakt vad som behövs för att motverka vår utsatthet i tidiga och senare år.
Mänskliga byggen av gemenskaper, kulturella mönster, sociala koder och känslighet är avgörande för spädbarnets överlevnad och för de vuxna. Civilisation som bot men också som något potentiellt skadligt i sig vilket de ovannämnda påpekade tillsammans med Herbert Marcuse vid mitten av 1900-talet. Världskrigen hade inte slutat trots hög grad av civilisation i Tyskland, men vi ska inte gå in på detta.
Istället bör vi besinna den mänskliga artens självreglerande förmåga att tolka existensen för sin överlevnad. Våra öppna djupa samtal med varandra och vår allt högre grad av (själv)medvetande kan få oss ur dödens grepp. För en stund.
Under tiden kan vi studera Stephen Meyers Return of the God hypothesis och undra hur hans teori om intelligent design inkluderar de i grunden skadade människorna. Är våra sociala och kulturella egenskaper delar av denna universella design? Dvs är våra städer och skapelser gudomliga, gjorda för att betvinga 1 och 2?