Redan på tredje sidan lyfter huvudpersonen Arvid Falk sin knutna näve och skakar den mot Saltsjön och staden Stockholm nedanför restaurant Mosebacke på Katarinaberget på Södermalm. I ursprungsmanuskriptet stod att Falk ville ”krossa” staden men Strindberg ändrade det till att ”hota” den. Tvivel redan från start således.
På sista sidan i denna första svenska (generations)roman får vi veta från vännen doktor Borg efter Falks genomvandringar i ett Stockholmsinferno av lögner och falskhet att han är en politisk fanatiker:
”Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna upp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han än lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt – oss emellan – tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet har framalstrat på kontinenten”.
Det radikala samhällsomstörtande anslaget finns alltså med från början till slut, men dessemellan vacklar Arvid Falk i sin anarkistiska hållning. Om han till sist resignerar eller bara ser ut göra det är fortfarande oklart.
När boken sägs utspela sig, på 1860- och 70-talen, efter representationsreformen i riksdagen 1865, Pariskommunen 1871 och troligen Sundsvallsstrejken 1879, hade Strindberg redan intellektuellt delvis lierat sig med revolutionärer, utomlands och inrikes.
Sven-Gustav Edqvist visade i sin avhandling i Uppsala 1961, Samhällets fiende. En studie i Strindbergs anarkism till och med Tjänstekvinnans son, att den ryska nihilismen som inte tvekade att använda våld mot tsarens styresmän låg Strindberg och hans krets nära. Edqvist klassar romanen ”ur anarkistisk-ideologisk synvinkel halvgången” vilket tyder på att ambivalens utmärker dess tendens.
Ryssen Bakunin var den våldsamme anarkisten och Karl Marx värsta kritiker i Första Internationalen, som inte väjde för vapen i terrorattentat medan hans landsman och frände furst Krapotkin var den mer stillsamme anarkistiske samhällsutopisten liksom fransmannen Proudhon. Idag liksom på Strindberg tid fanns en förvirring i begreppet anarki, en stat utan styre. Denna ideologi kan dels betyda ett kaos, dels en frivillig samhällsform som olika tänkare skisserat i årtusenden. Destruktion och konstruktion således.
I Röda rummet finns mer av förstörelselusta än uppbyggnad. Romangestalterna Olle Montanus, Falander, Struve, Borg och till viss del Falk talar ofta i termer av att rasa ned. Möjligen har den proletäre målaren Olle Montanus mer positiv samhällssyn och hopp om ett nytt mer naturligt och hederligt jämlikt samhälle efter en period av nödvändig nedbrytande tid av anarki. Falk själv är, liksom Strindberg, en drömsk, och därför djupt tvivlande, revolutionsromantiker, ja en salongskommunist rentav. Han kallar sig för ”katederanarkist” senare under 1880-talet.
”Hvad jag vill är ej att sätta nya lappar på det gamla samhället utan- anarki” ska han yttrat hösten 1879. Vidare eldade han på i ett brev från 1882 till Helena Ryblom :
”Hela denna falska byggnad kan icke försigtigt tagas ner utan måste en gång, när man rör vid grunden, ramla och jag ogillar icke dynamit i politiken”.
I andra brev kallar han sig pessimist, nihilist, socialist, kommunard (efter Pariskommunens revolt 1871), republikan och ofta med referens till den franske fritänkaren och 1700-talsrevolutionären Jean-Jacques Rousseau.
Men i debutromanen Röda rummet tvekar hans alter ego Arvid Falk om nyttan med teorierna. Han går in i statlig tjänst och förlovar sig till sist, samlar på mynt och blir cynisk. Hans gode vän doktor Borg är förvånad över den snabba förvandlingen. ”Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången” skriver han.
Falk och Strindberg är inte desamma men delar vissa dystra drag. I brev till vännen Eugène Fahlstedt 1872 beskriver Strindberg sig som refuserad misslyckad författare, besegrad och med intet hopp om sina höga ideal:
”Jag är tom: jag har förlorat tron på mig sjelf” och han är ”andligt död”. Varför ska man ”slita ondt till själ och kropp for några idéers skull som kanske aldrig äro några idéer, eller för en sanning som kanske är en lögn! Jag vill spara mig, jag vill inte kasta mig in i frågorna, jag upphörde att läsa tidningarna för att få lugn”.
Strindbergsbiografen Carl Reinhold Smedmark kallar Strindberg såväl som Falk för ”fanatiska skeptiker” i sin avhandling från 1952 som ägnar 200 sidor åt just Röda rummet. De två tvivlar på sina ideal men kan inte släppa dem. Fanatiskt återvänder de till drömmen om en samhällsexplosion för att åter med malande skepsis släppa den.
Falk: ”Han befann sig emellertid nu i ett tillstånd av svävande mellan fanatism och absolut indifferentism”.
Hans redaktionskollega Struve råder honom att anlägga ett fågelperspektiv till tillvaron:
”Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig att se världen i ett fågelperspektiv och du ska ll se huru smått och betydelselöst allt förefaller. Utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjäkar, kålblad, traslappar så bli du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig mer någon illusion /…/ anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt -du behöver icke befara bli hjärtlös för det”.
På detta uppmaning till cynism svarar den vankelmodige Arvid Falk:
”- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag återigen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!
-Bliv egoist! Ge människorna fan!
-Jag fruktar, jag inte kan det !” avslutar Falk ordväxlingen med den mer erfarne litteratören Struve.
Han anmärker att för Strindberg liksom för Falk skänker spriten en viss lindring. I boken tar Falk in ”stora qvantiteter starka saker som om han ville släcka en eld eller brinna upp”.
I kapitlet Absint serverar en kypare vid namn Gustav den trötte skådespelaren Falander ett glas och en karaff vatten varpå denne svarar:
” – Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?
– Därför att herr Falander inte ska brinna opp.
– Vad rör det dig om jag brinner upp! Kan jag inte få det, om jag vill!?
– Herr Falander ska inte vara nihilist idag!”
1875 sprider Strindberg olust och depression omkring sig, bland annat till hans chef vid Dagens Nyheter Rudolf Wall. Strindberg förklarar sig efteråt till Wall att han drivs ett ”oöfverfinnerligt svårmod som verkligen är hotande för tillvaron och som alstrar en förfärlig overksamhetslusta med åtföljande ändlösa mången gång rätt träffande reäsonnementer öfver det hela intighet”.
Falk liksom Strindberg är en känslig själ som drivs än till desperation, än till flykt, till anfall och leda. Men Falk är inte Strindberg som efter 1875 gifter sig med Siri von Essen och arbetar som extra ordinarie amanuens vid Kungliga Biblioteket i Humlegården.
Av SVTs utmärkta filmatisering från 1970 slogs först jag av Per Ragnars veka rolltolkning av Arvid Falk. Han är inte alls en vulkanisk diktare utan en tyst ängslig lillebror och kamrat som inom sig må ha radikala böjelser men inte visar något utåt.
Falk är ”kemiskt fri från humor” skriver Smedmark och fortsätter med att denne har ”övertagit en begränsad del av sin upphovsmans karaktär och hans personlighet är på en gång blekare och mer enkelspårig än originalet. Det kan inte förnekas att han på sätt och vis gör ett mer sympatiskt intryck än Strindberg själv”.
Strindberg kommenterade sin förstlingsroman långt senare i Götiska rummen (1904), också en nyckelroman. Där för Arvid Falks vän doktor Borg ordet igen med förstående värme om sin tidvis vilde vän från förr:
” – Ja svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång , när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.
– En konstig kropp den där Falk som slutligen råkade i strid mot sig själv. . . .invände Isak.
-Nej det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som en samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade ståndpunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig om han använt Kierkegaards metod /. . . / Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen”.
David Gedin gör en liknande analys utifrån Pierre Bourdieus kultursociologi (främst tydlig i hans Flaubertanalys Les Règles de l’art, se mitt inlägg), men där är det den illojala författaren Strindbergs väg i ett nytt fält som står i centrum. Han skapar en ny karriärväg genom att slå åt alla håll, inte minst sin egen uppåtstigande borgarklass men även akademin, tidningarna, ämbetsverken, teatrarna – en sann anarkist och rabulist.
Samtidigt var Strindberg en ung lovande dramatiker vars pjäser Den Fredlöse, I Rom, Fritänkaren, Mäster Olof höll sig tätt till de konventioner som Dramatiska Teatern krävde. Han stryker för råa scener, skriver om på nytt versmått och skickar nya versioner till teatern. ”Han lever i en brytningstid och vill både fånga upp de nya rörelserna och hålla sig väl med de nuvarande makthavarna” noterar Gedin. Hans novellsamling från Uppsalatiden som ges ut på Bonniers 1877 lovordas om än med vissa reservationer.
Likheten mellan Arvid Falk i Röda rummet (1879) och Frédéric Moreau i Gustave Flauberts L’ Éducation sentimentale (1869) är många, även om svensken är mer av en revolutionsromantiker. Flaubert hade själv upplevt 1848 års uppror i Europa och var inte imponerad. I Gedins sociologiska fältanalys av böckerna finns vissa makt- och symboliska poler som bara till viss del motsvaras i verken.
Strindbergs författarskap och andra litteratörer finns ännu inte inom ett autonomt kulturellt fält men Röda rummet är den bok som visar vägen dit och som också själv skildrar och samtidigt skapar detta fält. Inom ett par decennier skulle en köpstark publik bära fram författare som då inte avkrävdes lojalitet med akademier, kungahus, sällskap och konsekrationsinstanser.
Själv ser jag Strindbergs ambivalens och därmed Falks som just denna positionering av en ung begåvade författare i vardande som lider av ett inre utanförskap, med tvivel på den samhällsmoral han uppfostrats med inom borgarskapet. Anarkism inombords, acceptans utombords.
Strindberg kan inte gå för långt men vill kittla sina likar med rå satir och häckla dem han stött på i Uppsala och i Stockholms ämbetsverk. Épater la bourgeoisie – reta borgarna och göra skandal, bli känd och sälja många böcker. Allt detta lyckades han med.
Slutord
När jag nyligen talade om mina funderingar om Röda rummet med en sonson till August Strindbergs husläkare Axel Munthe (1857-1949) berättade denne att farfar Axel hatade Strindberg, en ”fascist och antisemit”. De grälade i pressen och antagligen på läkarmottagningen. Så nära är Strindberg.
Källor:
Edqvist, Samhällets fiende (1961)
Lagerroth (red), Perspektiv på Strindberg (1971)
Gedin i Broady (red), Kulturens fält (1998)
Strindbergiana (2006)