22 maj 2016 deltog jag på Raoul Wallenbergs plats vid Nybroplan i Stockholm i Folkets Demonstration, ett demokratiskt och folkligt arrangemang jag tidigare talat för och försvarar. Som ni ser på bilden försökte jag tala med de ursinniga motdemonstranterna, bland dem Irene Matkowitz (som jag intervjuade veckan innan, se GW), Dror Feiler, Tess Asplund, Loan Sundman och vänsteraktivisten Ola Hakefelt från Linje 17.
Hakefelt gav sig in i en lång diskussion om min rapport i Avpixlat från Folkets Demonstration den 30 januari och anklagade mig för att sprida lögner om de polska kvinnor blivit attackerade av våldsvänstern när de gick från den förra demonstrationen. Jag hade uppgifterna direkt från en av dem och vidhöll min version där på torget igår framför skränande motdemonstranter som hötte mot mig. Han undrade varför jag inte ringt honom för att höra hans version den 30 januari, något som man visst kan begära av en journalist, men det var knappast läge att diskutera detta där och då.
Jag fortsatte att gå runt på den motsatta sidan där jag snart omringades av arga vänsteraktivister som ville få mig ur balans och skrämma mig, vilket inte lyckades särskilt bra. Polisen skyddade mig mot dem men stämningen var hotfull och hatisk. De provocerade men fick ingen reaktion att slå till mot.
De påstod att jag styrde över fotbollshuliganer och att jag är Förintelseförnekare (se min kommentar), vilket är nonsens naturligtvis. Till sist gav jag upp och gick tillbaka till inspärrningen dit de få som vågat sig in kunde lyssna till talen om demokrati, välfärd och trygghet. Inget nazistiskt stormtruppmöte precis.
Andra som vågade sig ut bland vänsterfolket var talarna Annelie Sjöberg och Nina Drakfors, samt en okänd ”trollhjägare”. Fotografen Roger Sahlström och Lennart Matikainen summerade sina intryck efteråt. Deras funderingar om den odemokratiska våldsvänsterns hat ligger inte långt ifrån vad Joakim Lamotte fick utstå efter att som journalist bevakat Folkets Demonstration i Göteborg tidigare i år.
De mest populära slagorden ”No Pasaran!” och ”Antifascista!” som vänstern skrek till oss igår kommer från den tid i Spanien då en våldsam högermilis ledd av blivande diktatorn Franco slog ned den fria anarko-syndikalistiska republiken i Spanien 1936, mer bestämt ropat av kvinnolegenden Dolores ”La Pasionara” Ibárruri vid slaget om Madrid samma år. Då existerade en äkta förtvivlad kamp mellan vänster och höger, mellan till största delen demokrater (Stalintrogna undantagna, läs Enzenberger och Orwell) och fascister, men igår i Stockholms innerstad fanns mest revolutionsromantiker och vanliga men besvikna regeringskritiska medborgare. Våldsverkare fanns nog beredda på båda sidor men inget skedde, vilket inte berodde på att våldsvänstern inte försökte.
Vi som stod där innanför staketen kallades för alla slags öknamn och måste försvaras av över 100 poliser mot vänsterns hot om våld, är inga Francosoldater, inga fascister eller rasister. Att tro att situationen vid slaget om Madrid 1936 och vår lilla demo i Stockholm 2016 handlar om samma kamp är att vara en trotsig barnunge, en medelklassradikal vänster av det slag som Lenin föraktade. Tess, Dror, Mathias – ni kan bättre än så.
Ni kan skriva (läs om Wågs avund), spela musik (jo, jag har tom filmat Lokomotiv Konkret med Dror 1982) och tänka, men beter er i detta fall som omogna våldsromantiker som i värsta fall drar till sig äkta våldsverkare från båda hållen som gillar att slåss.
Hur ställer ni er till ett ärligt samtal framför publik? Vi delar på talartiden och samtalar med varann, vilket betyder att man ställer frågor och lyssnar på svaren. Jag är redo anytime, på Medis om ni så vill. Jag och en från Folkets Demonstration, Mathias Wåg och en till, Tess kanske ?
Inga poliser, bara en högtalare och en mick. Tillstånd och egna funktionärer från vardera håll.
Fixar ni det? Ni vet var ni kan nå mig.
Fridens.
Postat i:Debatt, Kategorier, Personligt, Politik, Praktiska förslag
